Jag stirrar på hans ryggtavla tills jag är redo att falla samman, gå sönder, lägga mig ner som ett barn på gatan och bara gråta.

När du vänder dig om och ler mot mig ler jag tillbaka.

Jag låtsas som att allt blev bra nu, men så är det inte. Smärtan bränner i bröstet, allt är precis likadant.

Det tog slut och livet gick vidare. utan ord dör man av ensamhet. Jag ödslar ingen tid på dig, inga ord, ingenting.

Jag förtjänar bättre än så.

Du vet inte att dina små förändringar får mig att göra stora uppoffringar. Sådana man helst låter bli att göra. Jag gjorde dom.

Jag gjorde dom för att jag älskade dig, fortfarande men vagt. Jag vet inte hur jag ska tänka, det får mig att bli så intetsägande, oförklarlig.

Dagen då du vände dig om och log igen, den återupprepades inte. Det tog slut, men jag har fortfarande kvar de känslor du en gång väckte. Hoppas du inser vad detta har gjort med mig.¨

Den här "dikten" ängnas åt min underbara, bästa, finaste, bästa wisan <3 Jag älskar dig, då, nu och föralltid